Jag planerar in fallgropar och utmanar mig själv!

Jag satsar 40 timmar på att jobba med ledarutveckling med 10-talet ledare. De satsar lika många timmar var. Det blir ungefär 400 timmar. Tänk om jag kommer hem och inser att ingen har lärt sig något? Att inte heller jag har utvecklats? Då har vi kastat bort nästan 3 månaders arbetstid.

När man planerar utbildningar så ska man ju ha deltagaren i fokus, "eleven i centrum" som alla skolor och kommuner skriver. Men samtidigt så är det ju lögn. Eller jag menar, klart jag tänker på de 10 personerna jag ska jobba med idag, men faktum är att jag nog tänker mer på mig själv. Hänger du med?

Jag tänker så här: jag kan gå dit och blåsa av en utbildning som är tajmad in i minsta detalj. Ett pass tar en timme. Varje timme har sitt innehåll och sina raster, sina papper och sina diskussioner. Allt finns i bakhuvudet, det kräver inte så mycket av mig, merän att jag är där. Men eftersom jag har jobbat med ledarutveckling i 7 år iaf, så har jag hört det mesta som kan komma fram i en diskussion i ett pass som jag kört 100-tals gånger.
Vad ger det mig?

För att jag ska orka och vilja köra ytterligare en utbildning, så måste jag få ut mer av det än bara att träffa nya folkbildare och få bekräftelse på det jag redan gjort, många gånger om. Jag utmanar mig själv, planerar in fallgropar, planerar in frågor och diskussioner som kan få hela planeringen att falla och rubbas. Jag ser till att det finns utrymme att misslyckas och för att lyckas. Jag pressar mig själv att tänka tvärt om, byta bort mina bästa upplägg och bästa pass för att kunna hitta nya, hitta andra och hitta bättre.
Och jag gör allt för mig själv! Kanske är jag egoistisk?